Jag vill inte prata om det! Jag vill inte se dig! Inte höra din röst, inte se vad du har skrivit. Jag vill ha tystnad, total tystnad. Så jag kan höra mina egna tankar och känslor. Så jag kan komma fram till saker och ting på egen hand. Men du ligger på, så jävla hårt! Och jag tror jag exploderar snart! Måste det vara så bråttom? Har du inget eget liv? Om du hade det så kanske du skulle förstå att du inte kan projicera dina egna tomma, värdelösa känslor på mig! Jag hatar dem!!! De fastnar som karlssons-klister på mig, och jag kan inte ta bort dem! Så låt mig vara! Ge mig den totala tystnaden som jag behöver.

Jag tänker inte be om ursäkt. Det är så här det är nu.

Punkt

Z