Ibland är jag bara inte där...

Som ikväll... Allt var jättetrevligt, härliga människor, skön stämning men jag är bara inte där. Jag kommer inte in i det. Jag känner mig tråkig och missanpassad.
Så där har jag varit hela mitt liv. Jag passar helt enkelt inte in som jag vill. Jag skyller definitivt inte på någon annan,jag vet att det ligger hos mig, jag vet bara inte vad jag ska göra åt saken. Vissa dagar är bättre än andra, tror att jag är rätt bra på att fejka det (tills nu då jag kommer ut ur garderoben).

Det är så här nu, mitt i natten, som alla mina existensiella tankar kommer fram. Finns jag verkligen? Och om jag gör det, vad finns det för mening med min existens?
Ibland kan jag tänka så mycket på det så att känslan av att existera nästan försvinner... Låter det helt tokigt? Jag vet att alla tänker så här ibland, men är frågorna vi ställer likadana?

Just nu är allt bara tomt. Jag sitter här själv framför datorn och hela lägenheten bara ekar tom... Det är så lätt att ramla in gamla dysfunktionella tankar då, men idag kan jag ändå inte ignorera det faktum att jag har ändå haft mycket tur i mitt liv. Synd att det är så lätt att koncentrera sig på allt negativt i livet istället för det positiva bara. Men jag har det ändå rätt bra. Jag vill inte ändra på nånting, för då skulle jag inte vara den jag är idag. Jag är fortfarande inte helt nöjd men jag kommer dit.

Jag tycker ändå ganska bra om mig.

Så det så.

Z