Undrar vart mitt glittriga klistermärke är...?

Idag har jag varit instängd på sjukhus och mina nerver har helt klart varit speedade på nån slags drog. Dagen började tidigt med ett besök till den lokala husläkarmottagningen och dess inkompetenta läkare för dagen. Favorit i repris nämligen, nä fingret ser ju inte så där jättebra ut så det måste nog kapas. Inte för att hon gjorde nån ordentlig undersökningen eller så. (Kan ju hobbyläkaren i mig tycka att då håller man faktiskt tyst istället för att skrämma slag sina patienter!)

Så ja, det blev en remiss till Danderyds kirurgakut. För det första så hatar jag sjukhus, eftersom jag sällan mår särskilt bra när jag befinner mig på ett sådant så studsar mina nerver runt bara av alla blotta minnen. För det andra så associerar hela mitt väsen sjukhus med smärta och om det är nåt jag verkligen HAATAR så är det smärta!! Och för det tredje så avskyr jag att åka till plågoanstalten helt själv eftersom jag blir som ett skrämt litet barn som börjar gråta för minsta lilla. Kul samtal som söta M fick strax efter elva idag, jag lät nog inte alls ynklig och trasig... :/
Dessutom, som om inte alla dessa 3 nervförstörare redan räcker, så satt jag i flera timmar och var rädd att mitt idiotfinger måste kapas. JAG GILLAR MINA LEMMAR!! Och så är det ju den där förbaskade lokalbedövningen...:(

Iallafall, efter kanske 2 timmars väntan så fick jag träffa en läkare,och hon var såå positiv! Det var så skönt. Men hon ville bara att ytterligare en läkare skulle kolla på fingret,men hon förklarade ändå att det var ingen fara på taket. Den manliga läkaren var inte världens hejjare på svenska men det kompenserade han genom att överförklara allt och le mycket betryggande hela tiden...(Tack för kompetenta läkare som dessutom kan hantera människor, även 26-åriga 3-åringar :D) Han var precis lika positiv den andra läkaren, han beklagade till och med att det finns läkare som skrämmer patienter.

Dock var inte hela faran över för min del eftersom han var lite bekymrad över min snygga svarta nagel (hm??), så den ville han såklart ta bort. Skit också! Så det blev den där förbaskade lokalbedövningen, 2 förbannade sprutor. Tro´t eller ej, men jag grät faktiskt inte, hyperventilerade lite men annars var det lugnt. Förvarnade honom också om att lokalbedövningen inte tog ordentligt sist, och han lugnade mig med att han hade minsann all tid ivärlden för bedövningen ska tusan i mig ta för annars skulle jag hata honom för alltid! (Skön snubbe...) Tyvärr tog bedövningen inte helt, men jag överlevde, hade varit värre om jag blivit tvungen att ta ytterligare lokalbedövning...

Så nu sitter jag här och tycker ganska så synd om mig själv igen, det känns faktiskt som att mitt finger brinner...

Och med hela den här skräckdagen i bagaget så undrar jag: VAR I HELVETE ÄR MITT GLITTRIGA KLISTERMÄRKE???!!! Buhäää.....

Z