Så. Nu är jag tillbaka. Har haft en jätteskön vecka i Turkiet. Stannade på hotellet hela veckan, låg och solade och badade vid poolen. All mat var redan betald så det fanns faktiskt ingenting för mig att bekymra mig om. Jätteskönt. Precis vad jag behövde.
Hela veckan har jag varit ensam med mina egna tankar. Och jag har tänkt. Massor. Vet egentligen inte om jag har kommit fram till nån lösning, men det var nog inte meningen heller.
Det uppdagades ju lite saker strax innan jag åkte iväg. Trodde att dessa händelser skulle uppta det mesta av min tankeverksamhet men icke. Är inte arg längre iallafall. Jag är fortfarande besviken och sårad dock. Det gör ont när folk man litar på ljuger en rakt upp i ansiktet. Men jag tänker gå ur det här som en starkare person. De är lyckliga, så varför ska jag ge dem min olycka? Det är de inte värda. Uppenbarligen.
Jag klarar mig. Jag har min inre krets. Min valda familj.
Jag får helt enkelt se vad som händer nu. Jag är som sagt inte särskilt bra på ytligt bekanta. Jag har hellre få och nära vänner än många bekanta.
Z
1 kommentar:
Jag gillade "bättre leva ensam än i dåligt sällskap". Verkligen.
Och du kommer klara dig. Det gör vi alla. På ett eller annat sätt. Som tur är. :)
KRAM!
Skicka en kommentar