Tankar...

Jag kommer ihåg när jag var riktigt liten och följde med min mamma och handlade. Jag var nog runt en 4-5 år, och hon brukade lämna mig i bilen när hon bara skulle in på Ica en snabbis och köpa en mjölk eller nåt. Hon kanske var inne i affären max 5 minuter och jag minns det fortfarande med ett hål i magen hur rädd jag var. Jag satt kvar där alldeles ensam, och jag var helt säker, varje gång, att just den här gången skulle hon inte komma tillbaka. Alla möjliga otäcka scenarier utspelades i mitt lilla huvud. Alla slutade med att min mamma dog och att jag blev kvar alldeles ensam. Lustigt vilken liten drama queen man var, eller hur?

Sen blev jag äldre. Jag slutade vara så förskräckligt rädd för döden. På nåt så slutade döden att vara närvarande i mitt liv. Mina morföräldrar var döda redan innan jag föddes och mina riktiga farföräldrar har jag aldrig ens träffat. Jag har helt enkelt varit väldigt förskonad från den riktiga döden. Det har alltid varit ett fiktivt begrepp för mig. Nåt man ser på film men som man ändå inte riktigt kan ta till sig. Kanske därför som jag alltid varit väldigt fascinerad av skräckfilmer. Vem vet.

Nu är jag vuxen. Och människor dör. På riktigt. Inte bara såna man hör talas om, Michael Jackson till exempel. Utan riktiga människor. Människor som man har ett förflutet med. Människor som har alla förutsättningar i världen. Och det är då min rädsla för döden kommer tillbaka.
Jag känner att tiden har gått för fort. Och den går snabbare och snabbare för varje minut. Snart är det slut. För när människor, odödliga människor, som för alltid måste finnas här hos oss försvinner, då kan det inte vara långt kvar för mig.
Och det skrämmer mig.

Det skrämmer mig som fan.

Z