Personligt. Det är dags nu.

11 april 2009. Påskafton.
Det har nu gått ett helt år. Men jag minns dagen efter som om det var igår.
Jag vaknade på morgonen och var pigg och på gott humör. Solen sken och de första tydliga vårtecknen var verkligen igång. Jag skulle precis gå och klä på mig för att gå ut på en långpromenad då mobilen pep till. Ett sms.
Jag minns att jag satt och stirrade på skärmen en bra stund. Det som stod där sjönk inte riktigt in. Jag minns att tanken att det hela var ett skämt dök upp i mitt huvud. Hela situationen var helt bisarr.
Jag ringde upp och vi satt och pratade en stund. Det kändes fortfarande inte som att det var på riktigt.
Jag kommer ihåg att jag bara satt där i soffan efteråt. Jag fattade verkligen ingenting. Men jag tappade orken totalt. Efter en stund märkte jag att tårarna hade börjat rinna. Jag vet inte hur länge jag grät, men till slut grät jag som ett litet barn. Stora ljudliga snyftningar och det rann ur näsan. Jag grät tills jag knappt kunde andas men jag kunde fortfarande inte sluta.

Jag gick bort till bokhyllan och drog fram alla mina fotoalbum och stora fotolådan. Rotade igenom allt tills alla foton jag letat efter låg på vardagsrumsbordet.
Bara jag tittade på dem så gjorde det ont. Men jag fattade det ändå inte.
Jag tittade på mobilen om och om igen och tänkte att om jag bara ringer upp henne så kommer hon svara och då kommer allt att bli bra igen.

Så där gick jag runt ett bra tag. I månader. Jag gick till och med in på Eniros hemsida flera gånger och kollade om hon hade bytt nummer. Som om det skulle göra någon skillnad.

Till slut så kom dagen för begravningen. Dagen då jag skulle träffa hennes familj igen. Det var så länge sen. Samtidigt som det kändes så skönt att äntligen få träffa alla så var det en total mardröm. Jag försökte att bara vara där. Jag hade så dåligt samvete. Det kändes som att jag på något vis tog en bit av deras sorg ifrån dem.

Idag har det varit en fin dag. Solen har varit framme hela tiden och det är ordentliga vårtecken ute.
Vi var på bio nu ikväll. Vi såg Flickan från ovan. Jag tänkte inte på nåt särskilt när vi valde film. Det var kanske efter en halvtimma in i filmen som det slog mig. Varför valde vi just den filmen? Varför just idag? Var det meningen?

Ett år har gått. Jag vet nu att det hände på riktigt. En av mina bästa vänner dog. Jag kommer alltid att sakna henne och visst finns det en del saker som jag önskar jag gjort annorlunda då hon fortfarande levde. Men jag tänker minnas henne med ett leende på läpparna och inte glömma bort henne. För jag är väldigt glad att jag fick vara hennes vän när det begav sig.

Z