Godnatt.

Vissa dagar är tyngre än andra.
Verkligheten hinner ikapp mig och gör det svårt för mig att fortsätta låtsas.
Bara att gå framåt är en ansträngning och att le gör jag närmast som en robot.
Allting blir så påtagligt och uppenbart  och jag önskar att jag vore full. Då kunde jag istället stolpa omkring och vara bedövad istället för att känna en massa.

Jag vill inte känna. Varje dag anstränger jag mig så hårt för att stänga av. Hellre det än alternativet att falla ner i ett bottenlöst svart hål.
Vissa dagar är jag extra ensam, mer ledsen än levande.
Så jag gråter tills orken tar slut, sover ett tag och börjar om på nytt imorgon.
Dagen efter är alltid lättare.
För då kan jag börja låtsas igen.

Z