Sånt man egentligen inte får tänka på.

När jag var liten så rymde jag iväg ganska ofta. Hemma var inte riktigt stället som faktiskt kändes som ett hem, en trygg plats där jag hörde till.
Det är väl kanske lite det som är grejen också. Jag har aldrig känt att jag hör till, vilket är helt självförvållat. Om jag inte är mig själv helt och fullt tillsammans med en annan människa så blir jag aldrig sårad, eller?
Nä, det funkar visst inte så.

Så hur gör man då när man är vuxen och vill rymma iväg än en gång? Vad rymmer man till när det man rymmer ifrån ständigt hänger på en som en ryggsäck?
Kämpa på och lösa alla knutar eller bara ge upp?

Det är väl det som är det tragiska i den här kråksången. Jag kör på med det som funkar än så länge och när allt väl kraschar så kraschar jag med det.

Z