Skit också.

Igår låg det ett litet brev i brevlådan. Från min mamma. Där hon skrev att hon varit tvungen att avliva min katt.
Min katt som jag inte träffat på flera år då min mamma och jag inte klarar av att ha en kontakt. Ett intiativ som är taget av mig.

Nu visste jag att min kisse inte mådde så bra. Och jag planerade att höra av mig till min mamma och fråga om jag kunde få komma och hälsa på.
Det hann jag inte.
Och det känns skit rent ut sagt.

Igår grät jag mig till sömns. Och det kanske känns larvigt för många men det behöver ni inte tala om i såfall.
Jag vet att jag behöver ta itu med saker, det vill säga min mamma. Men det är så jäkla svårt! Jag får svårt att andas och tårar i ögonen bara jag tänker på det.

För jag är så rädd.
Så rädd att hon som vanligt ska välja den enkla vägen. Än en gång välja bort mig.
Men samtidigt så går det inte att leva så här. Jag måste säga vissa saker rakt ut.

Imorgon ringer jag henne.
Det kommer bli riktigt jobbigt.

Men för ikväll tänker jag bara tänka på och sörja mitt hjärta.

Vila i fred min älskade vän, Tom, matte älskar dig.

Z